I gotta get a hobby, something soothing for my soul:
Jag har lite ont i hjärtat. Men det är väl så, det gör lite ont ibland som min kära kompis brukar säga. Man måste helt enkelt förlika sig med det man inte kan ändra på. Som min största förebild säger. Nothing lasts forever in my dreams. Som ett av mina favoritband sjunger i en låt.
I still need you:
Earn the crown:
Och jag saknar The Ark. Äckligt mycket. Och jag hatar att det känns överallt att tiden bara rinner iväg.
Påsklovet är snart slut. Och jag spenderar dagen med att sitta här och le åt The Ark-intervjuer. För att. Och planera sommarens konserter. Jag behöver dom... Särskilt den här jävla veckan.
Pratade med Anji i telefon igår och är mycketmycket mer positiv nu, seriöst. Hon är nog mitt lyckopiller.
Wasn't life supposed to be more than this?:
Jag önskar att jag hade något vettigt att skriva. Men det har jag inte.
Mitt rum ser ut som ett bombnedslag (ja helt seriöst), jag är totalt isolerad och har skriksjungit med i "It takes a fool to remain sane" ungefär 2732780183 gånger idag. HAPP.
Sen shoppade jag lite onödiga grejer också. Och gick ut och sprang och fick extrem skoskav. För mina jävla fötter tycker inte att några skor i hela världen ska passa dom. Men det äger ju.
/Orkar inte sakna så jävla många hela tiden/
Jag är fortfarande negativast nånsin. KUL. Hejdå.
All I need is some inspiration:
They told me to get some sun
But boredom eats me like cancer
Down here on the farm
Orkar inte att ingenting händer, orkar inte att jag är helt isolerad.
Orkar inte att jag inte gör något. Orkar inte att jag bara gråter.
Det här funkar inte.
I guess that I should have known that I'd end up this way:
Jag kan inte plugga. FAN. Kan inte koncentrera mig och har två sjukt viktiga prov imorgon. Men jag kan inte, orkar inte, vet inte. LMDlödsfjklöSJFälkdsfässadsfdöfdfsa
/palla
I know I ain't supposed to cry:
En låt, som jag alltid lyckas glömma bort av någon anledning. Som alla verkar glömma. Men den är fortfarande obeskrivligt vacker och hela låten är precis den känsla som bott i min kropp i nästan exakt en veckas tid. Och nu kan jag inte sluta lyssna. Det är den här.
(My deepest horror)
If this pain is just an illusion, will you show me what's real tonight?:
Det finns bara en person jag vill ska vara här nu, och den (världens finaste) är alldeles för långt härifrån.
I feel like shit:
I never wanted to become one of them:
Och jag kommer aldrig duga för dom. Jag vet ju det. Men ändå kan jag inte låta bli att tänka att "om jag gör så här kanske dom...".
Nej, Rebecka. Det kommer inte hända. Det kommer aldrig hända.
Du är för dålig BRA för dom.
The Ark är mina allra bästa kompisar just nu, igår, imorgon och föralltid.
För dom säger till mig att jag är en superstar, att jag är en vacker idiot, att jag ska göra det jag själv känner för och skita i vad andra säger. Jag duger för Ark.
För varför ska jag bry mig om dom?
'Cause I never wanted to become one of them.
Fyll mig med luft igen, gör mig synlig:
Jag bara undrar en sak.
Varför är jag så osynlig? Varför syns jag inte?
What in the world can make me feel so real?:
I didn't mean to cause you pain
I didn't mean to cause you trouble
I never meant in any way
To be a weight on your mind
And all this time I've been so goddamn stubborn
All this time
So selfish and unkind
(Jag vill inte behöva vara en tyngd på dina axlar längre,
och jag ska göra a-l-l-t för att det ska bli bra igen. Allt.)
I wish I was as simple as you seem:
When every direction leads to pain
And the one left I know
Is the one that I'm most certain
I don't want to go
I cut but I don't bleed:
fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel
Allt är fel.
Have you ever heard a song that you wished would never end:
Jag lyssnar på Lita Fords "Close My Eyes Forever", funderar på vad jag ska fylla mitt nya kollegeblock med och hur jag ska överleva. Dramatiskt det lät, men jag gör listor på listor på listor över hur jag ska överleva. Listor som ingen någonsin kommer få se, hm.
Den här helgen är redan slut. Det är läskigt att tiden går så fort. Att man knappt hinner blinka och sen är det över, borta. Men samtidigt går den så långsamt att det känns som om saker aldrig tar slut. 9:an till exempel. HMMs.
Jag önskar att vissa ögonblick kunde vara för evigt. Som när man är på Ark-konsert, skriker skriker, tömmer lungorna på luft och bara är, vet att man räcker till. Eller precis innan man somnar på Coffes axel, till hans rytmiska andetag. Eller när man pratar med någon man tycker så himla mycket om och aldrig vill lägga på luren/sluta prata.
If I close my eyes forever
would it all remain unchanged?
Att kunna ta besvikelsen:
The Ark, the band i love.
Ett band som i ena sekunden får mig allra lyckligast. I andra att bara vilja gråta och dunka huvudet hårt i en vägg.
Just nu vill jag bara gråta och dunka huvudet i väggen, hårt hårt hårt.
Jag hatar att jag älskar dom och jag älskar dom så mycket att jag hatar mig.
Jag hatar att jag blir så besviken att jag bara vill dö, blir alltid det. Alltid. Alltid.
If you leave me you will kill me now:
Ingen förstår. Jag kanske inte kan begära det heller.
Men jag önskar att någon kunde acceptera att det är såhär.
Dom försvinner när jag behöver dom som mest.
USCH, jag vill bara gå och spy.
Jag tänker på dig ibland:
Jag tänkte skriva ett Word-dokument, men det enda jag lyckas skriva är:
Have you ever heard a song that you wished would never end:
(superemo-bildeN)
Ledsen chey.
NEJ, det är inte bara ett band. Det är mina bästa vänner.
They say I'm one big tragedy, every move I make is a felony:
Jag vill inte vara här. Jag är på precis samma ställe som för två år sen.
Det skrämmer mig. Att så mycket saker har hänt, men jag fortfarande sitter i min säng, lyssnar på "Berg&Dalvana" och har den där känslan, som jag aldrig rår på.
Jag pallar inte riktigt. Och jag är fattig så kan inte ringa någon.
Och gång på gång bläddrar jag igenom min kontaktlista i mobilen, utan att hitta någon att skriva till.
För det känns som jag stör hela jävla tiden.
I'm so bombed out of my mind.
