Stjärnorna lyser väl lika klart i din del av stan?
Står du som jag, på din balkong och vilar i kaoset som var?

Och jag hatar att jag inte vågar ringa, att jag inte vågar skriva. Jag vill inte tjata.
För jag vet att jag är världens tjatigaste emellanåt, jag vet ju det.
Men jag behöver din röst, som jag behöver luft.
Och jag behöver säga att jag älskar dig, att jag tänker på dig hela tiden.
Så att du inte glömmer mig.
(Jag vet ju i hjärtat att du inte glömmer mig, men min hjärna säger det till mig hela tiden. Förlåt)