Var med om något av det finaste någonsin i fredags. På Lokomotivet i Eskilstuna. Tillsammans med de människorna jag tycker om sådär mycket att jag ler när jag hör deras namn. Och kollade på de där sex männen som jag inte kan låta bli att beundra och tycka om jättemassasupermycket.

Magisk spellista med bland annat "Deliver us from free will", "The homecomer", "The others", "Absolutely no decorum" och speciellt - "The most radical thing to do". Paniken, tårarna, andnöden, kramarna från Anji, leendet från Jens. Den finaste låten någonsin. ÅH perfektion. Och det var så fint att det kändes som dom spelade den för vår skull, för min skull. Kan inte låta bli att le och ögonen tåras när jag tänker på det.

Grät som vanligt under "The apocalypse is over" och fick massa fina blickar från alla typ. Särskilt Jens. Och under  "Calleth you cometh I", när jag och Anji kollade varann i ögonen och skrek och sjöng. Lycka.

Efteråt fick jag en klapp på huvudet/ruffs i håret av Jens och han frågade hur jag mådde. Fin.
(Och jag vet att det här bara låter astöntigt, men det går liksom inte att beskriva. För det var så underbart. Faktiskt.)